En annan julberättelse

Förutom Jesus och Karl-Bertil Jonsson har jag numera en tredje julens hjälte: Ulrika från Radiosymfonikerna.

Följande handling rakt ur verkligheten utspelar sig på julaftons morgon. Jag sitter i bilen på väg till domkyrkan och repetition inför julspelet som ska börja 11:00. Cellisten ringer och berättar att hon är magsjuk. I Uppsala finns några hundra bandyspelare per cellist, om man uttrycker det så. Jag ringer gamle gosskoristen Emil, men han ska iväg till sitt jobb. Vi tar oss hjälpligt igenom repetitionen utan cellist. Visst: det är genomförbart, ungefär som att skotta snö med sandlådespade.

Klockan 10:52 får jag syn på Ulrika i den till mer än sista plats fyllda domkyrkan. 10:53 ringer hon sin pappa som tar cellon i bilen och kör i ilfart till domkyrkan. Jag rafsar ihop noter, stol, notställ, belysning samt knycker en dörrmatta från kyrkporten som får ersätta stacklet. Efter en knappt märkbart förlängd klockringning glider Ulrika och cellon in på sin plats och stämmer på mindre än 10 sekunder. Sedan börjar julspelet.

Att Ulrika är ett fullblodsproffs visste jag sedan tidigare. Efter att ha hört henne spela så utomordentligt bra med nyss beskrivna förberedelsetid, anser jag att hon omedelbart bör väljas in i musikaliska akademien. Tapperhetsmedalj bör tilldelas hennes far. Heder åt domkyrkans kvicktänkta vaktmästare!

En av mina bästa historier ifrån över 20 års yrkesverksamhet är född.