Hinken tömd- eller är den fylld?

(Jag blev osäker när jag skrev rubriken. Är hinken fylld med saker man vill göra eller fyller man den med saker man har gjort, som man förut ville göra?)

2019 visade sig- helt utan avsikt, bli sommaren då jag gjorde flera av de där sakerna som jag ända sedan gymnasietiden sagt att jag någon gång ska göra:

Åkte midnattsskidåkning i Riksgränsen.

Besteg Kebnekaise.

Stickade mig ett par Karesuandovantar.

Det här projektet är precis påbörjat och lär inte bli klart i år: sy mig en folkdräkt. Visserligen inte den dräkt jag i första hand hade tänkt mig. Men när svägerskan sprang på tyg till livstycke och förkläde för fem kronor styck på loppis, så måste man ju ta sitt ansvar.

Så nu återstår egentligen bara att vara au-pair i Paris i ett år. Det blir när som helst.

Men man dör inte

Kvinnan med handväskan.

Civilkurage är svårt och läskigt och det kostar.

Men man dör inte. 

Och man är i alla fall ingen liten lort.

Min norske far är den som mer än någon annan har lärt mig civilkurage. Att man alltid har rätt att ha en egen åsikt och att det finns tillfällen när man måste framföra den. Jag tror att det har med saken att göra att far var norsk, för det norska folket har upplevt att vara kuvade och på ett helt annat sätt än svenskarna tvingats vara försiktiga med sina åsikter.

Kyrkans ungdom 1980 ungefär. Vi matchade obekymrat palestinasjalar med stars & stripesjackor och ropade ”USA ut ur Vietnam” och ”Sovjet ut ur Afghanistan” lite hur som helst. 

Men vi hade civilkurage.

Fyra-fem år senare gick jag på folkhögskola och musiklinjens kör ombads lussa på frimurarorden i den närbelägna staden. Vi var en grupp som avstod, för vi kunde inte förstå varför vi skulle delta i en verksamhet som inte öppet redovisade vad de sysslade med och där vi tjejer inte var välkomna annat än som underhållning. Kanske en överdriven reaktion, kan jag tycka i dag. 

Men vi hade civilkurage.

I december 2012 blev jag uthängd på Flashback och Avpixlat för att det i SVT:s Luciamorgon, där jag var dirigent och musikalisk ledare, hade förekommit rappare och för att Lucia var mörkhyad. Jag fick ett antal hat- och hotbrev. Det kostade. Jag var lite rädd och orolig för min familj.

Men jag dog inte.

I april 2016 blev jag utnyttjad av extrema politiska röster, för att jag ett halvår tidigare hade sagt ifrån mot rasism. I ett bloginlägg som byggde på förvridna och osanna uppgifter, förtalades Svenska kyrkan. Artikeln spreds som en löpeld och orsakade skada. Flera av mina vänner och bekanta delade den. Eftersom jag visste att jag var den enda som kunde, valde jag att träda fram och avslöja lögnen. Bara några av de som hade delat det ursprungliga blogginlägget hjälpte till att också sprida sanningen. Även några av mina bekanta avstod från att göra det. Det var svårt och läskigt och det kostade.

Men jag dog inte.

Vänner, anhöriga, människor vi möter i arbetet och medmänniskor som har tvingats fly behöver hjälp. Vi står inför en valrörelse som kommer att bli smutsigare än någon av de tidigare. Det finns tillfällen då man måste framföra sin åsikt och inte kan komma undan med att aldrig uttala sig politiskt. Ibland måste man, likt Skorpan göra sådant man inte vågar. För annars är man bara en liten lort.

Det är svårt och läskigt. Och det kostar.

Men man dör inte.

Den där sommaren när man hade gått ut nian.

Visst minns man hur fri man kände sig. Man hade gjort sitt eget skolval och skulle klara sig nästan utan föräldrarna.

Själv flyttade jag hemifrån i slutet av det sommarlovet, eftersom närmaste gymnasium låg åtta mil bort. Mamma skickade med mig matlådor för några dagar när jag tog bussen till stan på söndagskvällarna. Andra hälften av veckan fick man laga maten själv. Det första året åkte jag hem ungefär tre helger av fyra. Andra året blev det 2-2 och tredje året såg inte föräldrarna mig mer än någon helg per månad.

(Vissa söndagskvällar hade pappa kyrkoherden gudstjänst i Bastuträsk. Då åkte jag med honom dit och tog istället rälsbussen till stan. Min gymnasieskola och det närliggande studentrummet var beläget cirka två kilometer före järnvägsstationen. Rälsbussen stannade inte, men om man knackade på hos lokföraren så saktade han ner så att man kunde hoppa av i en snödriva, oftast med rätt många kilo i en ryggsäck.)

Han här hemma som gick ut grundskolan i våras ser vi inte mycket av den här sommaren. Sedan skolavslutningen har varit borta mer än hemma och när han varit hemma har det varit flera här. Är det inte flickvännen så är det dygnslånga LAN med kompisarna eller alpvandring med bäste vännen. Eller volontärarbete på stiftsgården där han konfirmerades för bara ett år sedan. Ett andligt växthus för små spensliga plantor som lätt blir sköra om de växer för fort.

Bor man som vi på landet där den enda busslinjen har uppehåll under sommarlovet så blir det en del skjutsande. Det gör jag så gärna. Nu vet vi vad många av oss har varit säkra på hela tiden: Det är inte ett dugg farligt att curla sina barn. Så länge man också lär dem att ta ansvar för sig själva, sina handlingar och andra människor, så kan man gärna skjutsa dem till världens ände. Bent Hougaard hade fel. De barn som har fått mycket hjälp av sina föräldrar har också klarat sig bäst. De har bäst betyg, bäst karriärer och har i liten utsträckning hamnat i missbruk.

Så jag curlar vidare (och hämtar vid järnvägsstationen).

Och frid på jorden.

Fråga mig inte varför jag dan före dan före dopparedan plötsligt kommer att tänka på den troligtvis enda människa i världen som har kallat moder Teresa för kärring. Det gör man bara inte. Särskilt inte om man är katolik.

Det var i det sommarprogram som fortfarande är det bästa jag har hört. Jag tror att det var hans debutår 1993. Det var första gången jag hörde honom berätta om sin mormor i Finland. Eftersom jag då inte visste att jag skulle höra det X0 antal gånger till, var det fräscht och underhållande. Temat var När saker inte blir som man har tänkt sig. Jag har bara vaga minnen av de övriga saker som inte blivit som han tänkt sig och jag har för länge sedan tröttnat på berättelserna om mormor. Men historien om moder Teresa skrattar jag efter 24 år ännu åt.

”Min skolklass ville göra något fint för världen. Så vi började virka fyrkantiga lappar. Kvadraterna sydde vi ihop till filtar som vi skickade till moder Teresa och hennes gatubarn. Vi virkade fler och fler rutor och skickade fler och fler filtar. Till slut kom det äntligen ett svar från moder Teresa. Och kan ni gissa vad kärringen skrev:

-Sluta skicka filtar. Vet ni hur varmt det är i Calcutta?

Det var ju inte vad vi hade tänkt oss.”

God jul på er. Ha inte så stora förväntningar på julen. Den blir ändå inte som man har tänkt sig. Precis som resten av livet.

Men ganska ofta blir det bättre än man hade tänkt sig.

Ännu en julberättelse

Årets längsta konserthelg är över. Med den äran, om jag får säga det själv och å mina många fina koristers vägnar.
Som vanligt innehöll den ett antal oväntade händelser.

Domkyrkans luciakonsert har fyra olika fasta positioner, som gör att alla besökare i den utsålda konserten någon gång ser kören i närbild.

Jag förflyttar mig från position 3 till position 4 och blir varse att kistorgeln som jag snart ska spela på har dött. Sie ist tot. En snabb överblick säger mig att jag har två hyfsat långa a capellasånger ledda av kollegan Ulric på mig att få igång orgeln. Kollar sladdarna och konstaterar att de är korrekt anslutna. Letar rätt på närmaste vaktmästare och informerar om situationen. Någon minut senare ligger två meter vaktmästare på golvet och drar om sladdarna. Cirka 30 sekunder innan jag ska spela får han igång orgeln.

Och faktum är att jag inte ens blir särskilt nervös. När man ingår i ett rutinerat arbetslag där alla är professionella och vet vad som är deras uppgift, samt ger tusan i att blanda sig i andras kompetens, så löser man det mesta. Och resten löser man med improvisation.

Ska jag vara helt ärlig, så är det alla dessa oväntade händelser som gör att man orkar med att göra samma konserter år efter år.

Läs också: http://foddjuul-giftraab.blogspot.se/2009/12/en-annan-julberattelse.html

Några osorterade tankar om kyrkomusik

För mig är det självklart att kyrkomusik är just kyrkomusik. Alltså musik skriven för kyrkan, med en särskild funktion i gudstjänst eller kyrkokonsert. Därför är jag inte helt bekväm med kyrkomusik i konsertsalar eller profan musik i kyrkan, även om jag nog är ganska liberal när det gäller exempelvis Förklädd gud eller Kung Liljekonvalje i kyrkorummet.

Det är för mig lika självklart att musiken har ett egenvärde också i kyrkan. Vi får lov att framföra musik i kyrkan för musikens egen skull. Bara för att den är bra. Vi behöver inte skämmas för att ta emot applåder. Tro mig, den klassiskt skolade musiker finns inte som känner något annat än ödmjukhet och tacksamhet inför att den nyss genomförda konserten gick bra och blev uppskattad. Människan är andlig, musik är andlighet och andlighet har sin plats i kyrkan. En skönhetsupplevelse är inte sällan också en andlig upplevelse. Den som kan förklara skillnaden mellan religion, liturgi, dramaturgi, mystik, teologi, poesi och konst får gärna göra det. För mig är allt samma sak.

Jag förstår inte heller nödvändigheten av att skilja mellan gudstjänst och konsert. Vi möts i Guds hus för att uppleva skönhet och andlighet. Någon skulle kanske kalla det för kultur.

Jag ser också kyrkans pedagogiska ansvar som en självklarhet. De stora musikerna har i alla tider fostrats i kyrkan och det är vårt uppdrag att få fram nya Bach, Britten och Bäck, så att de nya förmågorna kan skriva ännu mera kyrkomusik- Gud till ära, oss själva och våra medmänniskor till gagn.

Därför är Svenska kyrkan landets i särklass största musikscen. Och jag personligen har inga problem med att kalla den för just en scen.

Riktiga resor med barnen, del 2.

Våra söner har fått välja varsitt resmål i Europa och åka dit med en förälder. Johan, som läser spanska i skolan och gillar Barca, valde förstås Barcelona och åkte dit med sin far för ett och ett halvt år sedan. 

Karl är otroligt intresserad av antiken och hade gärna velat åka till Egypten för att se pyramiderna och Tutankhamuns grav. Det skulle jag också gärna vilja göra, men dels ligger inte Egypten i Europa och dels inväntar vi nog lite lugn i området innan vi åker dit. Istället fick Karl ett besök på den fantastiska utställning som visades i Värtahamnen i vintras. Närmare skatterna än så kommer man nog inte vare sig i Egypten eller på British Museum.

Nå, 13-åringen var inte sen att föreslå Aten så under fem av höstlovets dagar bar det av.

måndag

Enligt principen att tidig avresa spar en hotellnatt och därmed pengar, ringde klockan 04:00 och vi fick skjuts av make/far till Arlanda. Dagen innan hade vi gått över till vintertid vilket gav en välbehövlig extra timme. Eftersom vi skulle upp jättetidigt på söndagen utnyttjades den timmen istället denna natt. Väl framme i Aten blev vi av med timmen igen, men det var ju perfekt att få gå och lägga sig tidigt. Med ett par timmars sömn på flyget så var vi faktiskt i fin form när vi kom fram och ännu bättre morgonen därpå.

Från Atens flygplats åker man enklast med blå tunnelbanelinje 3. Vi skulle till Syntagma, som är moderna Atens centrum där parlamentet ligger. Resan tar 45 minuter och tågen gå en gång i halvtimmen. 

Vårt lilla charmiga hotell hade bästa tänkbara läge. Resorna till och från flygplatsen var de enda vi gjorde på annat sätt än till fots. Hotellet är billigt, enkelt och rent med bra frukost, en underhållande hotellägare samt trevlig och hjälpsam personal. Dock tar hotellet endast emot kontanter. Jag hade möjligen trott att det skulle gälla på fler ställen men så var inte fallet. Det flesta tog emot kort, även American express. Lite lyhört var det och grekerna är kanske inte jättesmidiga när de kommer hem mitt i natten eller börjar arbeta tidigt på morgonen, men världsvan som jag är hade vi givetvis öronproppar med. 

Sonen var alltså helt inställd på att se så många tempel som det bara var möjligt och vi satte igång direkt efter att ha ätit lunch på en av de genuina tavernor som finns överallt. Först köpte vi entrébiljett till Akropolis, eftersom man då för en mindre tilläggssumma under fem dagar får fri entré till en rad andra sevärdheter också. Det vill säga, jag fick, gossen gick in gratis i vuxens sällskap.Det visade sig vara ett smart drag att köpa biljetten på eftermiddagen för nästa morgon var det ganska lång kö till biljettkassan. Hur det är under sommarmånaderna kan man bara föreställa sig.

Kallimarmarosstadion

Zeustemplet och Hadrianus båge blev första besöket och pojken började genast berätta ur den grekiska mytologin. Efter det promenerade vi

genom nationalparken till Kallimarmarostadion som faktiskt är det enda jag verkligen kommer ihåg från mitt enda eller möjligen mina två besök i Aten för mer än 30 år sedan (det har visat sig finnas två personer som tycker sig minnas att de varit där med mig). Den antika stadion i marmor har aldrig lämnat min näthinna. Jag minns hur jag länge satt på en av de översta åskådarplatserna och bara stirrade, så fascinerad var jag. Det var stort att få visa yngste sonen som blev lika tagen. I stadion finns också ett litet OS-museum.

Metropoliskatedralen

Nu hade det blivit mörkt och vi var lite trötta. Men vi beslutade oss för att se katedralen Metropoli innan dagen var över. Lika vacker som andra ortodoxa kyrkor och som vanligt ingen orgel. I kvarteret fanns flera butiker som sålde ikoner, rökelsekar och liturgiska kläder. Avslutningsvis middag på taverna nära hotellet innan vi somnade gott.

tisdag

Karl vilade inte i onödan. Han ville se allt. Jag tror inte att jag någonsin har hållit så högt tempo på en resa. Det här var dagen då vi skulle se Akropolis, Vi startade tidigt och hade med lunchmatsäck och vatten.

Herodes Atticus odeion

Dionysosteatern är verkligen inte någon av Akropolis höjdpunkter. Herodes Atticus

odeion är däremot en betydligt mer välbehållen och fantastiskt fin teater. Det hade varit roligt att se en föreställning där, men de hade slutat ges för säsongen veckan innan. Och det var nog lika bra, för det hade varit för kyligt att sitta stilla där i flera timmar på kvällen. Sonen guidade mig till Athena NIkes tempel, Erechteion och naturligtvis Parthenon, och underhöll alltjämt med berättelser som han läst sig till. Hans intresse för antiken började med att han läste fantasyserien Percy Jackson, där den grekiska mytologin utspelar sig i nutid.

Vi åt vår lunchmatsäck vid foten av Fillopápposkullen och begav oss sedan till nya akropolismuseet. Uppe på Akropolis finns byggnaden till det gamla museet kvar och man förstår att den var alldeles för liten. Det nya museet öppnade, kraftigt försenat 2009. Det måste ha varit en syn för atenarna när skulpturer och pelare hissades ner för från kullen med lyftkran. Anledningen till förseningen var förutom marktvister att man givetvis gjorde flera fynd vid bygget som orsakade arkeologiska utgrävningar. Känner jag igen det från min arbetsplats?

Nästa mål var den högsta av stadens tre kullar, Lykavitoskullen. Upp på den tar man sig antingen till fots eller med bergbana. Men bara att komma till bergbanans dalstation kräver en rejäl promenad i brant uppförsbacke, om man nu inte tar taxi. Vi valde bergbanan upp och apostlahästarna ner. Vacker utsikt, besök i den lilla kyrkan och mat i restaurangens kafédel.

På vägen tillbaka gick vi ner i Syntagma tunnelbanestation. När tunnelbanan skulle byggas ut hittades (förstås) många föremål och gravar. Lösningen blev att kombinera station med museum. Glasväggen mot utgrävningarna är magnifik, men frågan är vad den gamle grek som visade sig vara begravd i tunnelbanan och ligger till allmän beskådan skulle ha sagt.

onsdag

Vi fick tips av en vän och kollegas grekiska flickvän om Interactive tour at the ancient agora på Hellenic Cosmos. Det är ett planetarium där vi fick se hur den antika agoran kan ha sett ut under tre olika tidsperioder. Mycket lärorikt och intressant men det krävdes stor viljeansträngning för att ta sig dit. Atenarna själva tycks inte ha en aning om att teatern existerar och än mindre om var den ligger. Hemsidan gav inte mycket  vägledning om vilken tid föreställningen visades på engelska, e-post gav inga eller obegripliga svar och när jag ringde möttes jag av ett långt meddelande på grekiska som avslutades med "for English, press 9", vilket jag givetvis gjorde varefter ett nytt meddelande på grekiska lästes upp. Jag bad hotellportieren om hjälp och hon fick efter flera samtal information om att vi kunde ansluta till en skolklass och få hörlurar med engelskt tal. Däremot hade hon inte en aning om var på den långa Pireos street som teatern låg. Hennes gissning på en och en halv kilometers promenad visade sig istället vara en knapp halvmil, varav en lång sträcka längs den bullriga, hårt trafikerade och luftförorenade gatan.

Över huvud taget förvånas man över de stora gator som går rakt genom staden. Ringlinjer tycks inte ha kommit till atenarnas kännedom ännu. Ibland är man tvungen att promenera längs gator som liknar Essingeleden. Luft- och ljudföroreningen är många gånger jobbigare än själva promenaden, i alla fall för två lantisar från Lagga.

Efter lunch med osedvanligt galen och rolig inkastare på tavernan fortsatte vi oförtrutet med att först se Kerameikos och sedan agoran (marknadsplatsen) i verkligheten. Det blev levande efter att ha sett den interaktiva filmen på förmiddagen. Agrippas odeion med agoramuseet är fint men allra finast är Hefaistostemplet, som är det bäst bevarade klassiska templet i Grekland.

Läsaren kanske tycker att jag körde väl hårt med trettonåringen, men ni ska veta att det närmast var tvärtom. Varje gång jag tänkte att jag inte orkar ett museum till så sa han: "Det vill jag se". Så vi styrde stegen mot Romerska agoran och Vindarnas torn och passade på att se Hadrianus bibliotek på vägen. Romarna flyttade alltså marknadsplatsen till ett nytt ställe, som visserligen var betydligt mindre än den antika agoran men lämpade sig bättre för butiker.

Efter all mytologi tyckte vi att vi behövde lite kristen renlärighet, vila för benen och andlig spis, så vi besökte Svenska kyrkan som låg nära vårt hotell, träffade gamle bekante kyrkoherden Björn, drack svenskt kaffe och sjöng några psalmer.

Sokrates hade ändå en trerummare.
Hoppas att vi inte hamnar i fängelset.

Efter middag somnade vi snabbt på hotellet.

  

torsdag

Det var dags att bestiga Filoppáposkullen, en betydligt enklare klättring än Lykavitos. Å, vilken fin upplevelse! Solen sken på oss och det var den varmaste dagen i ett annars ganska kyligt Aten. Här fick vi den finaste utsikten och kände verkligt historiska vingslag vid Sokrates fängelse där han tros ha suttit innan han själv fick tömma giftbägaren, och vid demokratins födelseplats Pnyx där de första demokratiska kongresserna hölls.

Utsikt över Akropolis och Lykavitoskullen.

Kvinnofigur i marmor.

Efter matsäckslunch på kullen var egentligen planen Arkeologiska nationalmuseet, men några damer i Svenska kyrkan som tyckte att det var roligt med Karls antikintresse, tipsade om Museet för kykladisk konst, där den verkligt gamla konsten finns. Vi talar alltså om 3200-2000 före Kristus. Det tyckte Karl lät spännande och beslöt sig för att följa deras råd. Och det var verkligen intressant med en helt annan stil på konsten. Vi tyckte mycket om de skira figurerna. 

Parthenon på kvällen.

Nu var det inte många timmar kvar att se Aten. Till och med pojken började känna sig fullmatad med intryck. Vi var överens om att det kändes som om vi varit i Aten i minst en vecka. Det var då vi kom på att ingen hade tittat på eller stämplat våra femdagarsbiljetter när vi gick in på Akropolis, vilket nogsamt hade skett på de andra ställena. Så vi var lite civilt olydiga och gick dit igen för att uppleva Akropolis i solnedgång. Det var fint och stämningsfullt ända tills en armé av soldater kom marscherandes uppför berget i någon urlöjlig marschgång. Först blev jag faktiskt rädd och trodde att något hemskt var i görningen. Men sedan förstod vi att det var flaggan som skulle halas. Detta skedde till något som ytterst eventuellt kan ha varit Greklands nationalsång, men inte en ton gick att urskilja ur brölet som militärerna utstötte. Det var bara oseriöst, låg kvalitet och larvigt. Fast vi fick oss ett gott skratt.

Vi åt en sista middag då sonen passade på att äta bläckfisk innan vi gick till vila den sista kvällen i de tusen lerkrukornas stad.

fredag

Endast en sista frukost (sa jag att vi åt tzatziki tre gånger om dagen?) återstod innan det var dags att säga farväl till den glade hotellägaren och ge oss iväg till flygplatsen. På flyget satt vi bredvid en pratglad grekisk man på väg till sin hustru som arbetar i Chicago. Där ska han stanna i ett halvår innan det är dags att återvända till ön i grekiska arkipelagen där han driver en pizzeria sex månader om året. Han gav oss sitt visitkort och lovade bjuda på pizza när vi kommer på besök.

Visst kan man göra kulturella resor med barn! Läs också: Riktiga resor med barnen, del 1.